Den här nätsidan har tillkommit av kärlek till tornsvalan. Här berättas vad en tornsvala är för något, men också vad fågeln betyder för mig personligen. Om du vill komma direkt till enbart fakta om fågeln längre ner på sidan, klicka [ här ].

Text © Hannu Andersson                   Tornseglarfoton © Stefan Johansson (Stort tack för tillstånd att använda foton!).

Det finns några saker här i livet som jag aldrig tröttnar på att göra. En sådan är att sitta ute på balkongen om sommarkvällarna med en kopp kaffe och betrakta tornsvalorna när de seglar och cirklar fram över himlen. Jag vet få saker som är så avkopplande eller som har så mycket av sommarro över sig, och det antal timmar som jag tillbringat med att bara sitta och se på tornsvalor som flyger omkring är fler än jag törs tänka på. Tornsvalorna är sådana att de inbjuder till stillsamt filosoferande tankegångar, man måste ju sitta långt tillbakalutad, närmast halvligga, för att se dem ordentligt, och den ställningen framkallar ­ som Freud visste ­ goda betingelser för fria associationer och vitt förgrenade tankebanor. Många gånger har jag slagit mig ner i min balkongstol med den uttalade ambitionen att iaktta tornsvalornas beteende en smula, men jag har sällan lyckats hålla fast vid den ambitionen någon längre stund. Istället har jag snart kommit på mig själv med att tänka på något helt annat, och då har jag i regel gett upp det medvetna observerandet av tornsvalorna och hängett mig åt mitt undermedvetnas associerande istället. På det viset är tornsvalorna väldigt terapeutiska fåglar; man får kontakt med sitt inre och kan samla ihop sig själv efter en splittrad dag. Tornsvalorna skriker dessutom ofta så "lyckligt" och jagar varandra på ett så till synes lekfullt sätt, att man blir på gott humör av att se på dem.

Är tornsvalorna lyckliga i sin fria rymd? Jag är nog böjd att tro det, men kanske är det ett alltför antropomorft sett att betrakta fågeln. Faktum är att tornsvalans liv i norden är rätt tufft, åtminstone ur födosynpunkt. Men mer om det längre ner på sidan, först måste jag reda ut det här med lycka...

Jag tror att alla människor drömt om att flyga. Själv gjorde jag det ofta som barn. Ett utmärkande drag för mina flygdrömmar var att jag lånat in sättet att flyga på från de svalor jag observerat, säkert utan att tänka särskilt mycket på det. Typiskt var att jag höll kroppen i vågrätt läge med armarna utsträckta och att jag styrde mig fram genom luften med hjälp av lätta vinklingar av händerna. Jag behövde inte flaxa med armarna, på det viset liknade jag inte en fågel, utan mitt flygande var helt och hållet ett ansträngningsfritt glidande där handrörelser var allt som behövdes. Jag tror att den här drömmen är mycket typisk och att de flesta människor känner igen sig i den (Disneys tecknade film "Peter Pan" är en utmärkt illustration).

Det finns många fåglar som glidflyger mycket (t.ex. måsar och vissa rovfåglar) och tornsvalorna slår också ofta mycket snabbt med vingarna i sin flykt, men jag upplever ändå att det är just svalorna som står som förebild för drömmarnas flygteknik. Det är den totala kontrollen och den till synes helt avspända flykten hos tornsvalorna som får mig att tro det — de långsamma och tunga vingslagen hos en kråka, eller det nervösa vingfladdret hos en blåmes, saknar all jämförelse med tornsvalans suveräna elegans i luften. Att tornsvalorna lätt inspirerar flygdrömmar är också rätt naturligt om man betänker att de är de fåglar som man oftast ser i luften. Våra övriga fågelarter flyger inte alls omkring särskilt mycket, de tillbringar det mesta av sin tid med att vila på en pinne, hoppa omkring på marken eller flyta på en vattenyta.

Flygdrömmarna skänkte mig många extatiskt lyckliga stunder om nätterna, lyckorusiga drömmar som jag minns ännu som vuxen. Det händer fortfarande att jag flygdrömmer ibland även om det sker mera sällan, men det är precis lika befriande nu som då, och typiskt är att flygdrömmarna kommer när livet känns tråkigt eller plågsamt — jobbet kan vara hemskt till exempel. Att flyga är att lämna vardagens bekymmer. Allt pressande och kvävande lämnar man under sig. Ingen kan nå en och inget ont kan drabba en. Man är helt och hållet fri, och man är också mycket avundsvärd. För ett barn, som ju har mycket att tampas med, är flygdrömmarna särskilt viktiga tror jag. I luften kan man komma undan alla sina förföljare och plågoandar i form av oförstående vuxna och andra elaka barn.

Man kan tycka att många fåglar skulle kunna stå som symboler för frihet och lycka, men för mig så är det bara tornsvalorna som duger till det, och det beror på att de är de enda fåglar som verkligen utstrålar lycka och som klart och tydligt visar att de njuter i fulla drag av att flyga - deras halsbrytande störtdykningar efter varandra är bevis nog.

I skymningen under vackra högsommarkvällar brukar tornsvalorna samlas i flock i området där jag bor. Hela kolonin flyger omkring ivrigt skriande, ägnande lika mycket tid åt att jaga varandra som åt att jaga insekter. De här kvällsflockarna av tornsvalor får mig alltid att tänka på fiskar. Konstig association kan man tycka, men fåglarna kretsar faktiskt omkring och flyger in och ut i flocken rätt mycket som fiskar i ett stim. Till skillnad från tornsvalorna så har fiskarna privilegiet att kunna sväva i vattnet med hjälp av sina simblåsor medan tornsvalorna hela tiden måste kämpa mot gravitationen. De gör det dock så elegant att man aldrig tänker på att svalorna skulle trilla ner på marken inom några sekunder om de inte ständigt arbetade för att hålla sig uppe. Och flyger gör tornsvalorna. Alltid, alltid. De behärskar sitt element så fullkomligt ­ de finner sin föda där, de kan para sig flygande, de dricker och badar i förbifarten över en vattenyta, de kan t.o.m. tillbringa natten i luften på hög höjd. Bortsett från en liten plats för ägg och ungar, förefaller det som om tornsvalorna är totalt oberoende av annat underlag än den luft som deras vingar bär dem på.

Det är heller inte helt osannolikt att våra tornsvalor, som övervintrar i Afrika, att de tillbringar hela vintern flygande eftersom de egentligen inte har något skäl att landa någonstans (vetenskapliga observationer som stöder detta påstående saknas dock ännu). Några australiensiska forskare har rapporterat om en släkting till tornsvalan, som tillbringar vintrarna över nordöstra Australien (och som således inte bygger bon där), att den arten ännu aldrig har iakttagits annat än flygande. För en tung och trög varelse som människan, som nätt och jämt kan hoppa ett litet stycke upp i luften, förefaller sånt ganska fantastiskt. Åtminstone jag kan inte annat än avundas tornsvalorna deras himmelrike...

Text © Hannu Andersson 1998
E-post: 

[Till sidtoppen]
Nedanstående faktamaterial baserar sig huvudsakligen på litteraturstudier, men också på personliga iakttagelser som gjorts utan användande av någon strikt vetenskaplig metod. I de fall där litteraturen lämnat motstridiga eller olikartade uppgifter har jag valt att återge det som förefallit mig vara bäst underbyggt.

Biologiska och etologiska fakta

Systematik och utbredning. Tornsvalan kallas i folkmun för svala eller tornsvala, men den är egentligen inte en svala, dvs den är systematiskt inte besläktad med t.ex. ladusvalan eller backsvalan och den förs numera till en grupp av fåglar som kallas för seglare. Inom terminologiskt korrekta kretsar kallas tornsvalan därför numera för tornseglare, men jag har här valt att använda det gamla namnet eftersom jag är van vid det.

Inom systematiken säger man att tornsvalan hör till ordningen Apodiformes och familjen Apodidae. Inom familjen Apodidae finns ungefär 10 släkten med sammantaget c:a 70 olika arter världen över. Inom släktet Apus, vilket tornsvalan tillhör, finns ett tiotal arter, varav tre finns i Europa, nämligen tornsvalan (Apus apus), den bleka tornsvalan (Apus pallidus) och alpseglaren (Apus melba). De två sistnämnda arterna finns inte i Sverige p.g.a. vårt svala klimat, enbart tornsvalan har genom anpassning lyckats sprida sig hit upp. Tornsvalan och dess lokala varianter (raser) finns under häckningstiden spridda över hela Europa (utom Island och de allra nordligaste fjällkedjorna), Turkiet, Nordafrika, Sibirien/Kaukasus och vidare österut så långt bort som till Manchuriet. Vintertid återfinns den huvudsakligen i Afrika söder om Sahara. Alla seglare förutom tornsvalan är att betrakta som tropikfåglar. Seglarnas närmaste släktingar inom fågelvärlden är nattskärror och oljefåglar.

Tornsvalans latinska namn syftar på fågelns rudimentära fötter, apus = fotlös.

I Sverige har antalet tornsvalor uppskattats till cirka 400 000 par (1976).

Fysiska kännetecken

Tornsvalan ser liten ut med himlen som bakgrund men är i själva verket en relativt stor fågel. Kroppen är visserligen bara 16-17 cm lång, men vingarnas spännvidd desto större: 42-48 cm. Det är de långa, lieformade vingarna som ger fågeln dess karaktäristiska siluett och också dess suveräna flygförmåga. Vingarns form ger lyftkraft och litet luftmotstånd vid hög hastighet, men i långsam flykt är tornsvalan ganska klumpig. När tornsvalor i hisnande fart far mellan husen längs en stadsgata kan man inte bli annat än imponerad av deras flygskicklighet, men om man iakttar dem när de försöker landa vid en boöppning under ett utskjutande tak kan man se att de ofta måste försöka flera gånger för att lyckas landa. Landningen försvåras också av de klena fötterna, som i stort sett bara duger till att klänga sig fast med på lodräta ytor, vilket är orsaken till att man aldrig ser en tornsvala sitta och vila på en gren eller en telefontråd som andra svalor.

Flyghastighet och flyghöjd

När tornsvalorna störtdyker och pilsnabbt susar fram med en sådan fart att det viner om vingarna kan man lätt uppleva att de är snabbflygare av stora mått, men normalt sett håller de en relativt moderat flyghastighet, i medeltal c:a 35-40 km/t dagtid (jämför med en bofink som håller c:a 39 km/t eller en ejder c:a 74 km/t). Tornsvalor som tillbringar natten i luften flyger så sakta som möjligt för att spara energi, c:a 20 km/t. Momentant kan tornsvalorna säkert komma upp i mycket höga hastigheter, men i bevisade radarobservationer har man enbart uppmätt maxhastigheter på 50 km/t. Vid Ölands södra udde har man dock observerat tornsvalor som gick ut på födosök i motvind vid stormstyrka, 72 km/t. Vid 83 km/t i vindhastighet upphörde flygningen helt.

Flyghöjden i klart väder är i medeltal 2300 meter, maximalt iakttaget är 3600 meter. I helmulet väder i medeltal 700 meter, maximalt iakttaget 1700 meter. Det mesta av födosöket sker mellan 2 och 100 meters höjd och i närheten av kolonin, oftast inom 7-8 km, ibland 40-50 km.

Föda

Tornsvalan fångar all sin föda i flykten och är således helt och hållet beroende av det luftplankton som aktivt flyger eller passivt driver omkring i lufthavet, främst insekter (bladlöss, steklar, skalbaggar, flugor) och spindlar. Bytesdjuren håller sig huvudsakligen i storleksordningen 5-8 mm (i kallare väder 2-5 mm).

För att lättare kunna fånga och samla in föda i luften är gapet brett och munhålans nedre del bildar dessutom en töjbar strupsäck där fångsten kan lagras under flykten hopklibbad med saliv till en körsbärsstor boll, som sedan serveras ungarna i boet. En matboll kan väga 0,6-2,5 gram och innehålla c:a 300-1000 bytesdjur. Ett tornsvalepar kan under en bra dag transportera uppemot 20 000 luftplankton till boet.

Tornsvalorna lockas av insektssvärmar i luften, men tycks helst plocka individer i utkanten av svärmarna. De undviker stickande insekter och kan urskilja och fånga enbart de gaddlösa drönarna i en bisvärm. I sämre väder tenderar de att söka föda över vatten när landinsekterna håller sig nere.

Socialt beteende, parbildning, häckning, ålder m. m.

Att tornsvalorna är sociala fåglar framgår klart av deras förkärlek för att leva i kolonier med många djur och av att man oftast ser dem flyga i grupper, sällan ensamma. Själv har jag under mina tillbakalutade kvällsobservationer av flygande tornsvalor också tyckt mig se en tendens till att svalorna gärna jagar två och två. Följer man en enstaka individ med blicken en stund så märker man snart att den antingen följer efter eller själv åtföljs av en annan individ, och att de således tycks hålla ihop även om det kan vara långt mellan dem och de tidvis flyger i helt olika riktningar. (Jag kan inte bevisa att det här stämmer eftersom det är svårt att en längre tid följa två tornsvalor med blicken p.g.a. deras snabbhet och yttre likhet, men att tornsvalorna själva kan känna igen olika individer i sin omgivning genom utseende och läten upplever jag som mera sannolikt än osannolikt.)

Tornsvalorna bildar stabila par och uppvisar ett monogamt beteende under häckningen. Rekordiakttagelsen utgörs av ett tornsvalepar som häckade tillsammans under 12 års tid. Under de årstider då tornsvalorna inte har bo och ungar är det däremot tveksamt om de håller ihop i par - föräldrarna lämnar ofta boet vid olika tidpunkter efter avslutad häckning och hannen anländer oftast först till boplatsen på försommaren.

Singlar är ovanliga i tornsvalevärlden. Alla bildar par relativt snabbt. Även 1-åriga fåglar kan bilda par och bygga bo, men de tycks häcka tidigast som 2-åringar.

Konkurrensen om boplatser är hård och tornsvalan kan visa sig synnerligen aggressiv när det gäller boet. Eftersom den anländer till norden senare än andra flyttfåglar kan den finna att en boplats redan är upptagen och den drar sig då inte för att med våld slänga ut andras ägg och ungar. Tornsvalorna slåss även sinsemellan om bon genom att lägga sig på sidan och exponera ben och klor, nypas och hacka varandra med näbb och vingar.

Boet byggs av kringflygande torrt gräs, frön, löv o.dyl. Materialet kittas ihop med saliv (tornsvalan är släkt med den ostindiska salangen som bygger sina bon uteslutande av saliv, s.k. ätliga svalbon).

Parningen sker oftast i boet, men det är inte ovanligt att den sker i luften. Båda föräldrarna ruvar och värmer ungarna och deltar i matningen.

Sedan ungarna lämnat boet tycks de i regel snabbt och för alltid lämna sina barndomstrakter (en engelsk ungfågel som lämnade boet 31 juli återfanns i Madrid 4 dagar senare). Föräldrarnas lust att återvända till samma trakt och boplats år från år går alltså inte igen hos ungfåglarna, ett beteende som säkerligen motverkar inavel i kolonierna.

Överlevnadsfrekvensen hos ungfåglarna ligger på c:a 30% vilket är normalt. De som uppnått häckningsålder lever i medeltal kring 5 år. Ringmärkta exemplar har dock uppnått en ålder på som mest 21 år, vilket är mycket i fågelvärlden och tyder på att få faror hotar tornsvalorna sedan de väl överlevt den kritiska botiden och skaffat sig en viss livserfarenhet.

En tropikart som anpassat sig till kylan

Tornsvalans släktingar är som tidigare nämnts nästan undantagslöst tropikfåglar. Tornsvalan har däremot genom en rad anpassningar till ett sämre klimat lyckats etablera sig långt utanför tropikbältet. Tornsvalans näringssök förutsätter dock fortfarande värme; utan ett varmt lufthav fyllt av luftplankton kan fågelarten inte existera. Som ett resultat av detta anländer tornsvalan sent till vårt land, ungefär i mitten av maj, och börjar flytta ut ur landet redan i slutet av juli/början av augusti. I slutet av augusti har de ofta redan försvunnit för säsongen. Under regniga och kalla somrar försenas dock ungarnas tillväxt och fåglarna tvingas dröja sig kvar längre, ungefär till början av september. Tornsvalorna flyttar tidigt även från sina häckningsplatser i södra England, vilket antyder att de befinner sig i Nordeuropa enbart för häckningens skull och att de föredrar varmare breddgrader så snart ungarna lämnat boet.

Antalet ägg som tornsvalan lägger är beroende av vädret; i bra väder lägger den fler ägg och vice versa. Klimatets betydelse för äggantalet återspeglas i geografin: i Nordeuropa lägger arten i medeltal 2 ägg per säsong, i England 2-3 och i Schweiz huvudsakligen 3 stycken. Som en anpassning till ett nyckfullt klimat tål äggen att lämnas oruvade i flera dygn om föräldrarna tvingas iväg långt bort på födosök.

Ruvtiden är ovanligt lång, cirka 20 dagar, d.v.s. mer än en vecka längre än hos tättingar av samma storlek. Trots ruvtidens längd är ungarna outvecklade när de kläcks och saknar helt dun, vilket leder till att de kontinuerligt värms av föräldrarna den första veckan; andra veckan värms de minst halva dagen och nattetid längre än så.

Trots att ungarna är outvecklade när de kläcks, så kan de ändå genast överleva 2-3 dygns fasta om föräldrarna inte kan finna mat åt dem. En hjälp att spara energi har de i det att de nattetid faller i dvala, då kroppstemperaturen sjunker till cirka 20° C. Om det å andra sidan finns gott om mat, så kan ungarna inom 10 dygn väga cirka 50 gram, vilket är mer än föräldrarna väger. Förmågan till snabb viktökning är en anpassning till klimatet ­ om det blir dåligt väder tvingas ungarna svälta och de är då i stort behov av en fettreserv och kan på 10 dygn tappa upp till 50% av kroppsvikten. Ungarnas organ och fjäderdräkt utvecklas också sent och är beroende av hur mycket mat de får; deras kroppar utvecklas således i takt med födotillgången, inte i takt med åldern. En riktigt kall och regnig sommar svälter många ungar ihjäl, all deras seghet till trots.

Tornsvalans ungar är flygfärdiga tidigast efter 5 veckor, vanligen 6-7 veckor, ibland 8 veckor. Den långa botiden motiveras av att ungen måste kunna flyga och försörja sig själv i samma ögonblick som den lämnar boet.

(I den litteratur som jag studerat för att kunna skriva den här texten sägs samstämmigt att de vuxna fåglarna inte matar sina ungar efter att de lämnat boet och att de lämnar kolonin så snart den sista ungen lämnat boet, ibland rentav något tidigare. Jag har dock under mina observationer av flygande tornsvalor vid ett par tre tillfällen iakttagit hur en individ (en ungfågel?) flugit upp under och intill en annan tornsvala (föräldern?) och hur den sistnämnda förefallit stoppa in något i näbben på den andra. För mig tycks det här vara ett matningsbeteende och det verkar mest sannolikt att det rör sig om ungar/föräldrar eftersom jag enbart iakttagit det här beteendet på sensommaren. Vore intressant om någon som sett något liknande hörde av sig.)

Tornsvaleungarna tål svält relativt väl, men de vuxna fåglarna är känsligare för bristande födotillgång, och vid dåligt väder kan de tvingas flyga mycket långt för att hitta mat i tillräcklig mängd. Vuxna tornsvalor företar regelbundet s.k. oväderssträck för att komma runt passerande lågtryck och regn, och kan då tillryggalägga sträckor på 100-200 mil.

Ibland har man turen att se dessa sträck föregå en front med moln och regn. Himlen kan plötsligt vara uppfylld av tusentals fåglar som tysta svävar i vinden som föregår fronten, och lika plötsligt är de borta när frontområdet dragit vidare. Antalet fåglar i ett sånt här sträck kan vara enormt, tiotusentals, och syns på radar som linjeformiga ekon.

Några källor:

1. Handbook of the Birds of Europe, the Middle East and North Africa.
Vol. IV. Ed.Cramp. Oxford Univ. Press 1985. ISBN 0-19-857507-6

2. Våra fåglar i Norden Del III.
Red. Kai Curry-Lindahl. Natur och Kultur 1961.

3. Fågelflyttning.
Thomas Alerstam. Signum/Lund 1982. ISBN 91-85330-45-0

Länkar:

1. Ulrich Tigges i Berlin står för en internationell sajt om tornsvalan: Common Swift Worldwide.
   Den innehåller mycket material och länkar i sin tur vidare till andra Apus-sidor på många olika språk.
   En anslagstavla för frågor m.m. finns också.
2. Wikipedia har en bra artsida på svenska: http://sv.wikipedia.org/wiki/Tornseglare